Min sambos mamma har träffat en ny man som hon nu bor tillsammans med och jag har ju förstått att han tycker om musik eftersom han har en hel våning i huset som han har inrett i ”musikstil” så att säga. Där står gitarrer och trummor och en massa andra instrument och noga utvalda skivor och det är som att kliva in i en musikaffär när man går upp till den här våningen i huset. Men det fanns en sak där som jag inte kände till och det var nämligen att han var medlem i ett svenskt dansband som inte längre är aktivt. Det här dansbandet var ju aktivt innan jag kom till Sverige så jag känner inte till deras låtar men nu har jag fått lyssna på några inspelningar och det låter verkligen bra. Det är synd att han inte längre aktivt spelar och sjunger men hans intresse för musik finns ju kvar.

Som de flesta av er kanske redan känner till så är Leende guldbruna ögon en titel på en mycket känd dansbandslåt men det är också faktiskt något annat. Det är nämligen en serie som har sänts i SVT för några år sedan i fyra delar, om jag inte minns fel. Jag vet inte om någon av er läsare har sett den här serien eller inte men jag tyckte väldigt mycket om den. Den handlar om Lennart, en kille som är adopterad, och som älskar dansband och hans dräm är att starta ett eget dansband men han stöter på motstång eftersom han är svart och alla bara gallrar bort honom så fort de ser honom. Han har talangen och hans musik är bra men när de får se honom så ratas han bort direkt på grund av sitt utseende. Om ni inte har sett den här serien så rekommenderar jag verkligen att ni gör det. Den visar en annan sida av dansband.

I samma stad som jag bor i finns det en ung tjej som under ganska många år har skrivit en blogg som jag brukar följa. Det är inte alls min smak av blogg men jag tycker att hon är så speciell och så stark som verkligen vågar stå för sitt intresse och som vågar skriva den här bloggen och därför följer jag den. Den här tjejen är bara femton år nu men hon började med bloggen när hon bara var tretton år gammal och det hon skriver om är dansband. Hon älskar dansband och hennes dröm är att bli dansbandssångerska och jag tycker att det är så starkt av henne att våga sticka ut och skriva en blogg om ett ämne som verkligen skiljer sig åt från mängden. Hennes kompisar kanske bloggar om kläder och mode eller om killar eller något annat liknande och i allt detta så vågar hon stå upp för sitt intresse och sin passion. Det tycker jag är starkt.

Det som jag skrev om i det förra inlägget, om att det är så få som lyssnar på dansband och att det i samhället anses vara ”annorlunda” att som ung lyssna på dansband, det kanske håller på att luckras upp och ändras nu. Jag vet inte om det är så eller inte men jag tänker att det nu nyligen har börjat komma olika program som handlar om dansband så som Dansbandskampen till exempel där man faktiskt ser ett flertal personer som inte alls är konstiga utan unga människor som verkligen brinner för den här sortens musik. Jag hoppas verkligen att synen på dansband och dansbandsmusik ändras och att vi inser att ålder och musik inte har något att göra med varandra. Det handlar om smak och man ska lyssna på precis vilken musik an vill oavsett hur gammal man är tycker jag. Jag hoppas på fler liknande program.

I mitt land finns det också två olika genrer av musik, det vill säga av den inhemska musiken. Vi har det som vi kallar för populärmusik och det är sådan musik som liksom alla lyssnar på. Det är det som oftast spelas på radio och de nya unga artisterna brukar oftast hålla på med populärmusik. Den andra genren som vi har är en genre som vi kallar för folkmusik. Folkmusiken har mestadels en äldre publik men det är inte alls så som men dansband i Sverige då det nästan är enbart en äldre publik. Folkmusiken i mitt land ses bara som en egen genre och om det är någon som är mycket ung och som lyssnar på folkmusik så ses man inte som konstig på något sätt eller så utan det är bara att man visar att man gillar en annan slags musik så jag trodde att det var så med dansband i Sverige men det var det inte, inte då i alla fall.

Efter den incidenten som jag skrev om tidigare så började jag undra en hel del kring just dansband och dansbandsmusik. Varför var det så att inga yngre lyssnade på dansband? Det kan väl inte vara så att musik är åldersbetingat att det finns nedskrivet någonstans att man när man är femton ska lyssna på en viss sorts musik och sedan när man är trettio ska man lyssna på en annan sorts musik, eller? Jag kunde inte förstå att det inte fanns någon i min ålder som lyssnade på dansband? Jag förstod ju naturligtvis att det var en annan genre av musik men jag trodde inte att det var ”förbjudet” att lyssna på det det när man var femton men helt accepterat och tillåtet när man till exempel var fyrtio. Eller förresten, man kan ju fråga sig, när är det ok att börja lyssna på dansband? När är man ”tillräckligt” gammal för att börja lyssna på dansband?

När jag senare flyttade från flyktingförläggningen så trodde ju jag att det var den här musiken som alla lyssnade på i Sverige. Jag trodde att det var det som var populärt och jag visste inte att det var något som kunde vara skämmigt att lyssna på när man var i min ålder. Så när jags senare flyttade från flyktingförläggningen och då hade jag ju lyssnat en hel del på dansbandsmusik och jag gillade liksom den musiken. Så när jag började i den här nya skolan så frågade ju mina jämnåriga mig vad för musik jag lyssnade på och då svarade jag att jag lyssnade på till exempel Arvingarna vilket fick vissa att rycka på ögonbrynen. Jag visste ju inte då att det inte riktigt var den musik man brukade lyssna på när man var i min ålder och det hela blev lite skämmigt. Men nu är det en rolig historia att berätta.

En dag så började man långt tidigare än man brukade att förbereda för en av festerna som skulle vara den veckan. Jag kunde förstå att det kanske skulle vara någon speciell som skulle komma men jag hade ju ingen aning om dansband och jag kände inte till några som helst dansband så jag visste inte alls vilka det var som kom när de väl kom körandes i sin buss. När de gick ut ur sin buss var det redan några personer som väntade och ville ha autografer och jag tänkte att det kanske skulle jag också ha trots att jag inte hade en aning om vilka dessa personer var. Långt senare fick jag veta att det var Arvingarna och jag minns att det den kvällen var betydligt mycket mer folk än vanligt och att de kanske var en aning mer populära än de andra dansbandet som hade varit där tidigare.

När jag precis kom till Sverige så fick jag bo på en flyktingförläggning som låg i södra Sverige. Innan den här platsen blev en flyktingförläggning så var det en stor camping och en mycket populär camping. Hit brukade folk från hela Sverige komma för att njuta av sin semester på somrarna. När vi kom till Sverige var det december och då var det ju bara vi där mer eller mindre men när sommaren började närma sig så började det komma folk som skulle campa i närheten och mitt i campingen fanns en stor sal där man brukade ha dans då och då. Jag visste ju inte då vad det var för dans eller vad det var för band som kom dit men jag hörde hur de brukade spela och jag tyckte om melodin och jag gillade att gå dit och titta på allt folk som dansade. Först senare förstod jag att det var dansband som kom dit.

Jag är född och uppvuxen i ett litet land i Östra Europa och jag flyttade till Sverige när jag var cirka tretton år gammal. Då var ju allt nytt för mig i Sverige och naturligtvis även musiken. När man kommer till ett nytt land är det svårt att avgöra vad som är bra musik och vad folk vanligtvis lyssnar på i just det landet och så vidare. Det fanns ju en del musik som spelades på radio och så vidare och det brukade jag lyssna på men så brukade jag också titta på Bingolotto då och då och där spelades det ofta en annan typ av musik. Det var musik som vanligtvis inte spelades på radio och den musiken skiljde sig en del från den som spelades på radio. Det tog lång tid innan jag fick ett namn på den andra sortens musik, nämligen dansbandsmusik.